Program för självuteslutning fungerar som ett viktigt hjälpmedel för individer som vill avstå från spel i USA och runt om i världen.

Ett system som tyvärr inte har tillämpats universellt över jurisdiktioner, det ger ett viktigt skyddsnät, och ändå lämnar den nuvarande infrastrukturen mycket övrigt att önska.

National Council on Problem Gambling (NCPG) säger att "2 miljoner amerikanska vuxna (1 procent) beräknas uppfylla kriterierna för allvarliga spelproblem under ett givet år. Ytterligare 4 miljoner till 6 miljoner (2 procent till 3 procent) skulle anses ha milda eller måttliga problem med sitt spelande.” Och dessa uppskattningar kan vara konservativa.

I verkligheten har den amerikanska federala regeringen och många stater aldrig gjort en betydande investering för att undersöka förekomsten av spelberoende. Mer oroande, forskning tyder på att med den massiva expansionen av sportvadslingar och onlinespel, ökar prevalensen potentiellt. Ärligt talat är antalet personer som kämpar irrelevant för denna diskussion, eftersom vi vet att människor har och kämpar, och det måste finnas stöd på plats för att hjälpa. Självuteslutning är ett av dessa livsviktiga instrument.

Program för självuteslutning

Detta är inte ett nytt koncept för någon i spelekosystemet, eftersom självuteslutningsprogram har funnits i årtionden. De har och fortsätter att variera i sin presentation. Under de senaste fem åren eller så har vi i allt högre grad sett spelindustrin utmanas på sitt engagemang för att främja dessa samtal och utveckling av program.

En av de första frågorna som förblir en del av samtalet kring självuteslutning, är detta verkligen ett "verktyg" som behövs i branschens ökända verktygslåda för ansvarsfullt spelande? För det andra, fungerar självuteslutning som ett effektivt medel för att ta itu med spelberoende? För det tredje, vilken roll behöver denna industri spela för att hantera dessa program?

Först och utan tvekan viktigast av allt måste vi göra en seismisk förändring i språket vi använder. Vi måste börja med att ta bort termen "ansvarsfullt spelande/spelande" från allt som har att göra med frivillig självuteslutning (VSE). Någon som vill använda frivillig självuteslutning är långt bortom alla ansvarsfulla spelverktyg eller program.

Vi måste separera och främja en uppskattning och förståelse för skillnaden mellan "ansvarsfullt spelande" och "problemspelande." Det är ett alltför vanligt tema nyligen att branschen ersätter den ena termen med den andra. Någon som vill utnyttja frivillig självuteslutning har sannolikt lidit en enorm skada av spel och måste avstå från det. Självuteslutning är ett viktigt program för en individ som kämpar med ett spelberoende eller har potential att deras spelande blir problematiskt.

Detta är inte ett nytt koncept för någon i spelekosystemet, eftersom självuteslutningsprogram har funnits i årtionden. De har och fortsätter att variera i sin presentation. Under de senaste fem åren eller så har vi i allt högre grad sett spelindustrin utmanas på sitt engagemang för att främja dessa samtal och utveckling av program.

En av de första frågorna som förblir en del av samtalet kring självuteslutning, är detta verkligen ett "verktyg" som behövs i branschens ökända verktygslåda för ansvarsfullt spelande? För det andra, fungerar självuteslutning som ett effektivt medel för att ta itu med spelberoende? För det tredje, vilken roll behöver denna industri spela för att hantera dessa program?

Först och utan tvekan viktigast av allt måste vi göra en seismisk förändring i språket vi använder. Vi måste börja med att ta bort termen "ansvarsfullt spelande/spelande" från allt som har att göra med frivillig självuteslutning (VSE). Någon som vill använda frivillig självuteslutning är långt bortom alla ansvarsfulla spelverktyg eller program.

Vi måste separera och främja en uppskattning och förståelse för skillnaden mellan "ansvarsfullt spelande" och "problemspelande." Det är ett alltför vanligt tema nyligen att branschen ersätter den ena termen med den andra. Någon som vill utnyttja frivillig självuteslutning har sannolikt lidit en enorm skada av spel och måste avstå från det. Självuteslutning är ett viktigt program för en individ som kämpar med ett spelberoende eller har potential att deras spelande blir problematiskt.

Det mest effektiva resultatet

I ett drömscenario kan kunden och operatören övervinna utmaningarna, stigman och uppfattningarna om ett självuteslutningsprogram. Fantasyscenariot ser ut som ett universellt självuteslutningsprogram, som kommunicerar över flera jurisdiktioner. I detta scenario skulle ett enda program hållas och drivas av en utbildad och objektiv tredjepartsenhet. Denna grupp skulle ha utbildade yrkesmän som kan hjälpa någon i nöd att förstå konsekvenserna av ett självuteslutningsprogram, vad det innebär både på kort och lång sikt, och hur man hamnar på och utanför listan.

Ännu bättre, samtidigt som de lär sig om listan och hur man kommer på den, skulle de utbildade individerna kunna ge kunderna information och resurser för stöd för fortsatt vård när de börjar sin resa mot att avstå från spel.